2004-07-11
Nepal, Nepal, Nepal!
Vi är framme, det är så att vi måste nypa oss i armarna för att förstå att det är sant. 1170 mil på landsvägar och hav hemifrån har vi åkt genom öknar, bergslandskap, städer, byar, elva länder, massor av tullar och checkpoints – en fullkomligt otrolig resa närmar sig sitt slut. Den här dagen inleddes redan klockan 24.00 då vi satt på vårt hotell intill gränsen och festade. Dels firades vi av organisationen Help Himalayas utsända med Mahesh Moktan i spetsen, dels var det faktiskt Tinas födelsedag. Hon fyller enligt inhemsk tideräkning 100 år, så det är ju verkligen något att celebrera. Vid tolvslaget utbringades leven och hurrarop och presenter fördelades. Vi åt nepalesisk buffé och hade det riktigt avspänt och trevligt med alla våra nepalesiska vänner. Utsövda anträddes den sista dagsetappen med ambulanser och jeep. Med en lokal taxibil i täten, en bil där bland andra just Mr. Moktan åkte, for kolonnen iväg in i ett land, där militären kontrollerar hårt. Spänningen är påtagbar, det vibrerar av oro och rädsla i luften. Maoisterna, de är många och finns runt omkring oss överallt, består av flera militanta grupper, som anser att våld är det bästa vapnet för att kunna störta det nuvarande statsskicket. Som säkert framgått av rapporter i svensk press sker ideligen svåra attentat, nu senast har Pohkaras borgmästare mördats tillsammans med livvakter eftersom han vägrade att ställa upp på de maotiska kommunisternas sida. Vi såg längs vägen utbrända bussar och kom till tiotalet militära kontrollstationer, där vi synades ordentligt i sömmarna. De unga militärerna är välutrustade och skjuter så fort det uppstår oegentligheter. Vi hade dock god kontakt med dessa gossar, de är ju nyfikna på vilka exotiska gäster som ger sig in i deras utsatta land. Man får en känsla av att varje grabb är otroligt stolt över att få bära vapen. Den stoltheten fungerar som ett slags mentalt värn för att försvara landet mot det kommuniska oket, som hotar bakom varje buske. Militären finns och syns överallt, och respekten inför denna maktapparat är självklart stor hos befolkningen. Samtidigt är rädslan inför maoisternas ursinniga terrorism enorm. Hittills har dock inga västerlänningar drabbats. Samtidigt kan noteras att turismen, som är Nepals största inkomstkälla, totalt urholkats. Här är tomt på hotellen och restaurangerna, det är bara en och annan bergsvandrare som dyker upp. Det är som att komma till ett varuhus utan kunder, uppgivet och ödsligt. En skrämmande spökstad, det sistnämnda enligt Christians analys. Man kan kort konstatera att Nepal blöder. Gissa därför om vår mission tas emot med öppna armar i ett land, där BNP:n per invånare ligger på 227 US dollar (jämförelsen med Sverige är 25 747 US dollar per invånare). Två ambulanser fyllda till taket med åtråvärt innehåll kommer bokstavligen som en skänk från ovan. Var vi än drar fram flockas alla kring bilarna. Intresset i landet för vårt besök är stort, det har redan i förväg skrivits i tidningar om detta. Senare i dag, den 12 juli, hålls särskild presskonferens med tidningar och andra media. Tillbaka till resan mellan gränshotellet och Pohkara. Det blev en underbar heldag i mestadels mulet väder med relativt god sikt. Av och till drog monsunregnet över oss. Naturen är helt fantastisk med en oerhörd grönska. Efter alla ökenfärder känns det friskt och skönt att se alla risfälten och alla palmlundarna avlösa varandra. På de bitvis sönderregnade vägarna åkte vi berg upp och berg ner på resans absolut krokigaste väg de avslutande tjugo milen. De tog faktiskt hela dagen i anspråk. Men då gjorde vi också ett rejält lunchtstopp i den lilla byn Malunga, där vi till Tinas ära åt en lite festligare fältlunch. Joakim åstadkom en lyxvariant av pasta och Margareta designade en annorlunda tårta serverad i det enda tårtrunda hon kunde hitta – stekpannan. Tårtkanterna bestod av kex, själva tårtan utgjordes av färsk mango och chokladbitar och som topp placerades några värmeljus att blåsas ut av födelsedagsbarnet. För barn och vuxna blev vårt stopp i Malunga århundradets händelse. Vi hade en enorm publiktillströmning och attraktionsgraden ökade när Christian plockade fram en tennisboll och några stenar och agerade jonglör. Efter tiotalet checkpoints och oräkneliga backar och kurvor dök Pohkara upp, en stad med 40 000 invånare i de innersta delarna av Nepal med Himalaya som fond. Spetsar på 7 000-metersnivån ligger bakom hotellet, men molnen har än så länge gäckat vyn. Till hotellet Baba Lodge kom vi sent på kvällen, ett enkelt men mycket gästvänligt och trevligt hotell som är Kjells ständiga hemvist här. Fullt begripligt för det ligger vackert med bergen på baksidan och en sjö framför oss. Det är grönt och härligt och väldigt lite trafik. Antalet militärer som passerar år påfallande, i övrigt är det så stillsamt att getternas bräkanden här i närheten når fram utan problem. Innan vi nådde vårt hotell släppte vi av Johan, Joakim och Christian som ligger på ett annat hotell. Vid detta hotells poolkant hann vi dricka öl och juice för att fira att vi åkt dem allra sista milen på denna rekordlånga bilutflykt. Så långt allt väl – nu är de båda ambulanserna på in- och utvändig tvättning samt tankning. De ska vara uppiffade till presskonferensen och inför överlämnandet till Help Himalaya i morgon. Återkommer om möjligt med en ny rapport efter den stora överlämningsceremonin på tisdagen.

2004-07-10
Indien är mångfaldens och ytterligheternas land. Ta till exempel utfarten ur mångmiljonstaden Lucknov i Uttar Pradesh, där vi bott natten till lördagen. Staden har många gröna lungor, parkerna tycks vara otaliga men så är också det här området av landet synnerligen bördigt med i första hand stora risfält. Men som i alla indiska städer är slummen alltför närvarande. Och, där i utkanten av Lucknov finns som på så många andra håll områden som man helst inte vill se. Barnen och de vuxna lever i skiten på minimala ytor och under odrägliga förhållanden. För alla handlar det om överlevnad och ingenting annat. För barnen är det extra problematiskt – det gäller att ta sig ur fattigdomen men chanserna är få om inte nästan obefintliga. Det är mitt i allt detta armod som skylten står, reklamen som berättar om ett närliggande college. Att något av barnen som lever i misären någonsin skulle kunna få del av denna högre skolutbildning vore som en saga. Men det är just i detta kontrasternas land som en sådan saga skulle kunna förverkligas, där ett av alla dessa fattiga barn som dagligen ser skylten kanske träffar den rätte mecenaten som kan leda till skolbänken. Skylten i Lucknov om Doggle college kan ses som en symbol för hela den här missionen att idka u-hjälp i liten skala. Dels levererar vi skolmaterial till Pokhara i Nepal, bland annat från Tosteröskolan i Strängnäs, dels har vi skyndat oss i ilfart genom Europa och Asien för att nå slutmålet. Därför har vi ofta kommit sent på kvällen till en stad och stuckit tidigt igen nästa morgon. Av staden i fråga har vi alltså inte fått så stora intryck – vilket naturligtvis är synd - och det kan bli som i Lucknov att en skylt i ett slumområde kan hamna av en slump i synfältet och väcka tankar. Av Lucknov såg vi nämligen ingenting mer än från bilfönstren. Vi kom kraftigt försenade efter kameraincidenten, som tack och lov slutade i dur, men dessutom slog en religiös sekt till med en vägblockad. En av deras anhängare hade blivit överkörd och dödad av en lastbil och där detta inträffat hade de helt sonika satt sig ner för att sörja. Polisen ledde oss ut på vischan till byar och på vägar, där säkert ingen västerländsk bil tidigare åkt. Gissa om detta spädde på förseningen ytterligare! Att köra bil på dagtid i Indien är en utmaning. Att tvingas göra det på kvällstid är rena skräcken. Stora lastbilar rusar fram. Bussarna är inte ett dugg bättre, allt i deras väg ska bort. Både bussar och lastbilar, som förekommer i obeskrivliga mängder, kör oavbrutet på helljus så att vi som möter hela tiden är bländade. Lägg till detta att de oftast saknar bakljus och därför är hart när omöjliga att upptäcka när man kommer i fatt dem. På vägen vistas allt och alla, övergivna lastbilar står uppställda i mörkret utan varningar, träd ligger över vägen, kor och grisar bryr sig inte ett dugg om att de utgör trafikhinder, det tutas och körs om så att det egentligen är lika otroligt varje gång man lyckas utan trafikolycka. De sistnämnda är många. 87000 människor dör varje år i Indien på vägarna, men kom då ihåg att här bor 1,2 miljarder människor. Vi såg flera förvridna bilvrak, uteslutande lastbilar, som kolliderat med varandra eller kört ut i naturen. Ruskigt att föreställa sig orsakerna till alla läskiga olyckor som sovande eller nedknarkade chaufförer, våldsamma omkörningar, för snabba hastigheter, trasig väg och så vidare. Det är så pass besvärligt att ta sig fram i Indien att snitthastigheten ligger på 35 – 40 kilometer i timmen. Det säger det mesta! Den längsta etappen Amritsar – New Delhi på 65 mil tog 25 timmar att köra. Också det säger allt! Gudskelov gick allt riktigt bra, runt midnatt kunde vi sitta i matsalen på Park Inn i Lucknov och äta nattamat. I morse tog vi farväl av Mr Bala och journalisten Abishek, som stannar kvar i sitt hemland när vi hastar vidare mot Nepal. Den sistnämnde gör en stor artikel om vår expedition i nästa söndagsupplaga av The Indian Express (8 miljoner läsare och därmed Indiens tredje största engelskspråkiga dagstidning). Vi väntar med nyfikenhet på att få läsa den. Nu har vi snart härliga Indien och den hotfulla trafiken bakom oss. I det vackra landskapet har vi hastat genom byar och fält och skogar. Vi har stannat i en by och köpt grönsaker till dagens fältlunch, kanske expeditionens sista. Stoppet i byn verkar ha varit århundradets händelse där. Detsamma gäller fältlunchen intill en skola mitt ute på landet. Folksamlingen var enorm, barnen stirrade stort på oss och bilarna. Kjell delade ut tennisbollar och fotbollar och för Johan blev den ena rama julafton. Han fick provköra en indisk motorcykel, egentligen en gammal engelsman, som tillverkats här sedan 1950-talet. Den kallas Royal Enfield, modellen Bullet, och är en ikon enligt Johan. ”Fantastiskt, en riktig stålhingst, en så speciell och läcker motorcykel som den här är som en dröm för mig”, tyckte han och kramade om 20-åringen som ägt den under tre månader. Nu står vi i tullen, det är lördagskväll och formaliteterna är många. Snart är vi inne i slutmålet Nepal. Det känns overkligt att ha nått hit till kobror och apor och palmer och nepaleser. Vi har gjort en rekordsnabb resa genom tolv länder med två ambulanser och en jeep, en utflykt som många förståsigpåare aldrig trott att man kan genomföra genom så många ”farliga” länder med äldre fordon. Vi kan försäkra att de mår minst lika bra som vi åtta i teamet. Och precis som vi behöver de tvättas och putsas lite på utsidan och insidan, innan de med innehåll lämnas över till organisationen Help Himalaya. Att på 25 dagar göra den här geografiska förflyttningen är nog något av det mest fantastiska vi har gjort i våra olika liv, det är vi helt överens om. När vi i kväll tar in på ett hotell på Nepalsidan av gränsen träffar vi koordinatorn Tina, som kom till Pohkara i förrgår. Hon har tillsammans med rektorn för byns skola och ytterligare ett par personer flugit till gränsen för att ta emot oss. Det blev en besvärlig flygning i monsunregn och dimma via Kathmandu i ett mindre plan. Ceremonierna i samband med överlämnandet får dock vänta ett par dagar. Vi har för det första den sista dagsetappen kvar, 30 mil på svår väg till Pohkara. Den var tills för några dagar sedan minerad men nu lär åtminstone dessa hinder ha eliminerats. Om ni bara visste vilken härlig känsla det är att alldeles snart vara i landet för slutmålet för Overland Ambulance Expedition Sweden – Nepal! Förhoppningvis kan vi tekniskt lösa problemet med att skicka material till hemsidan under vistelsen i Nepal. Vi hoppas att kunna sända via mobil, eftersom satellitfunktionen då av allt att döma är ur bruk.

2004-07-08/09
Äntligen gav vi oss tid till ett riktigt turistinslag i denna annars så målinriktade expedition. Att inte utnyttja Kjells kunskaper om Indiens huvudstad New Delhi vore som att tacka nej till högsta vinsten på Bingolotto eller missa avslutningskapitlet i en spännande roman. Därför beslutade vi oss för en vilodag och den behövdes sannerligen. Vi kom ju först i tidig morgon till Delhi och sov som klubbade sälar framåt middagstid. Efter sen frukost sammanstrålade vi med våra nyvunna vänner från tyska Jena, som efter en förskräcklig natt i buss nått vårt hotell på morgonen. I varsin hyrd minibuss åkte vi genom det osannolika myllret och kände oss riktigt stolta att vi själva törs ge oss ut bakom rattarna i det värsta av alla trafikkaos som finns på jorden. Disciplinen är lika med noll, det spelar ingen roll åt vilket håll man åker, man tar helt enkelt och siktar framåt på de få lediga ytor som eventuellt kan dyka upp. Bilar av alla slag, rickshaws av alla slag, djur av alla slag, människor av alla slag, hinder av alla slag, cyklar av slag, motordrivna tvåhjulingar av alla slag – det är märkvärdigt att allt får plats och att man ändå på något underligt sätt vaggar fram mot uppsatt mål. Fast det tar tid, oändlig tid. Den stora moskén Jama Masjid i Old Delhi besöktes först, där en lokalguide berättade utförligt. Efter visiten fick duktiga ägare av cykelrickshaws ta oss genom den djungel, som de urgamla delarna i Delhi utgör. Att de kan ta sig fram i de trånga gränderna och har så god fysik att de orkar trampa med tunga nordbor i fordonet är verkligen strongt. Vi passerade Red Fort, där Indiens självständighet utropades den 16 augusti 1947. Raj Ghat var nästa mål, kremeringsplatsen för Mahatma Gandhi, Indira Gandhi och Radjiv Gandhi. Alla tre mördades vid olika tillfällen. Vi embarkerade fordonen för att nu bese India Gate, minnesplatsen för stupade soldater under andra världskriget, och därefter passerade vid en rad viktiga byggnader, däribland parlamentet. Vi påmindes om attacken den 13 december 2001 mot parlamentet, då flera män ur säkerhetspersonalen gick åt. Vi hann också växla pengar, en inte helt lätt uppgift i länder där kreditkort inte accepteras mer än undantagsvis. En riktig höjdpunkt blev det stora rompartyt på hotellet, där hela familjen Bala, förutom Bala själv hans fru Deepa, sonen Parth och dottern Yamini, deltog tillsammans med oss och de åtta tyska männen. En av dessa hade precis fyllt 40 år och vi sjöng den sång som vi framför under hela resan – ”Helan går”. Många tror att detta är den svenska nationalhymnen och vi gör ingen besviken genom att avslöja att den egentligen inte är något annat än en festsång. Att det blivit ”Helan går” kan ju också bero på att vi i så många länder saknat möjligheten att inta alkoholhaltiga drycker, inte ens öl går att uppbringa i bland annat Iran och Pakistan. En av fördelarna med utebliven alkohol är ju att alla kan köra bil oavsett tidpunkt. Ingen behöver tänka på att låta bli att dricka på grund av senare rattövertagande. ”Det är som att vara ute och resa med Länkarna”, konstaterar Peter i ett uttalande för hemsidan. Rompartyt följdes av tyskarnas ölfest. De hade försett sig med ett lager Kingfisher och det verkade som om målet var att tömma detsamma. Ett par killar, som klättrar med fingrarna på olika ställen i världen, dök också upp. De reser på en äventyrsresa med en stor Scania. Så det här blev en riktig äventyrarnas afton på hotellet Sunstar Residence i New Delhi. Vi siktar nu på staden Lucknow, där vi ska övernatta för sista gången innan vi når gränsen till Nepal. Tidigt i morse begav vi oss iväg och just nu sitter jag (Patrik) vid floden Ganges strand och väntar på att Johan och jeepen ska återvända. Ekipaget har tvingats att åka tillbaka några mil till den plats, där vi intog frukost. Där glömde Jan-Olov sin digitalkamera på motorhuven – det är faktiskt ett under att vi inte glömt grejor kvar tidigare. Småsaker må så vara men just större och viktigare ting. När vi hade lämnat frukostbordet hade några män vid grannbordet sett kameran ligga på parkeringen. De snappade upp den och stack iväg. Restaurangägaren anade dock ugglor i mossen, noterade registreringsnumret och kontaktade poliskontrollerna åt de båda hållen på vägen och på så sätt kunde männen i bilen stoppas och kameran tas i beslag. Mannen bakom stölden bötfälldes på plats – kanske gjorde polismännen på det här sättet sig en liten extra hacka. Med restaurangägaren och vår indiske journalist Abishek i bilen styrdes färden till polisstationen i en närbelägen stad. Jodå, kameran fanns där men först måste byråkratin ha sin givna stund. Jan-Olov fick beskriva sin digitalkamera in i minsta detalj och därefter gjordes en detaljerad rapport upp. Efter minuters överläggningar hade han åter sin kamera i handen. Det var när Jan-Olov kollade inställningarna som en rad suddiga bilder dök upp. Bara en av dem var helt tydlig. Restaurangägaren kunde omedelbart konstatera att detta var tjuven. Han hade uppenbarligen kommit åt knappen för självutlösningen och på så sätt själv avslöjat sitt bedrägliga beteende! Vi kunde också konstatera att i Indien fungerar tydligen det här med att få igen stöld- eller hittegods utan problem. Polisen finns på plats dygnet runt till allmänhetens service. I Sverige hade väl polishuset varit stängt och man hade ombetts att återkomma under kontorstid... Peter har just skrämts till halvt vanvett av Kjell. Den låga lina som går förbi platsen där vi står vid Ganges och väntar på den återbördade kameran med sällskap, är på lågspänning till en lampa i en intilliggande vaktkur, men här går ju elledningarna hur som helst. Så stackars Peter påstås ha huggit tag i en starkströmsledning. Tala om elchock! Kanske är det därför han nu sitter på vägkanten och plockar vild marijuana som någon slags tröst. Joakim är en mästare på att i alla situationer kunna sova eller ta igen sig. Han och Christian har hittat ett litet bord intill en kiosk där de tar igen sig inför fortsättningen. Kjell ringer för fullt för att planera för mottagandet i Nepal. Dit kommer för övrigt idag koordinatorn Tina, som under en vecka ska vara med oss och övervara överlämnandet av de efterlängtade ambulanserna och deras rika innehåll.

2004-07-06/07
Nu kan expeditionen meddela att den är framme i Indien. När vi vid 4-tiden på tisdagsmorgonen åkte från hotellet i Sukkur, där det alltså blev tre nätters uppehåll, inleddes också ett av de märkligaste kördygnen. Redan vid hotellgrinden hade en polisbil parkerat med fyra polismän beväpnade upp till tänderna. Vi skulle hedras med eskort en bit på vägen – men den eskorten varade under alla de 22 timmar dagens förlängda etapp innehöll. Inte mindre än 40 polisbilar avlöste varandra hur smidigt som helst. Att ha en bil med blåljusen påslagna i fronten – och under vissa avsnitt också längst bak – underlättade framfarten högst avsevärt. Från början hade det varit meningen att göra en kort dagsetapp till industristaden Multan. Nu stannade vi där i stället för enbart lunch, duschning (48 grader varmt!) och en stunds vila. Tro nu inte att polispatrullen gett upp under vår uppfräschningsprocedur, de fyra polismännen parkerade sig bekvämt på en soffa i receptionen med maskingevär och kulspruta för att ha översikt över bilarna. Givetvis gillade vi den här formen av service. Men med tanke på militärdiktaturen Pakistans kontrollsystem är det oss inte främmande att det just är vad det här handlade om – med poliserna som eskortörer kunde alla som så ville inom kontrollapparaten ha nogsam kunskap om var vi var och vad vi gjorde. Just i Multan fick förresten Margareta sätta sig på flaket till den då eskorterande lilla Toyota-lastbilen. Hon parkerades med två beväpnade polismän och Multanborna var övertygade om att hon var på väg att fraktas till fängelset. Det var ju på den sittplatsen hon placerats. Vi kontrollerade hela dagen Mercedesen och kunde konstatera att verkstadskillarna gjort ett berömvärt jobb. Kanske har de inte tillgång till alla reservdelar men då grejar de till det hela med gediget hantverk. Man lagar helt enkelt den gamla delen så att den blir som ny. Eller så går man ut i verkstadsgränden utanför och köper det som behövs för att använda det på lämpligt ställe. Vi lät den synnerligen duktiga verkstadspersonalen – betydligt mer noggrann och serviceinriktad till ett avsevärt billigare pris – gå igenom båda bilarna. De befanns vara i mycket gott skick men vissa enklare justeringar gjordes. Nu är de bitvis som nya! Kan sålunda ta död på de rykten som vissa besserwissrar spritt om att det i och med incidenten i Pakistan måtte betyda slutet för expeditionen. Ingalunda, med anledning av ovanstående är det finfina ambulanser som anländer om några dagar till Nepal. De behöver bara städas på både ut- och insidorna. Öknen och den långa färden har satt alltför tydliga spår. Natten mellan tisdagen och onsdagen bodde vi på ett riktigt bra hotell i Lahore. Vi anlände dock så sent dit i jakten på att ta tillbaka förlorad tid att besöket i Lahore inskränkte sig till de välfläktade rummen. Fast mitt i natten hann Margareta bege sig ut med guiden Kaled och Kjell för att förse sig med en pakistansk matta. Vi lämnade Lahore i morse och det har blivit en lång och innehållsrik dag igen. Den korta framfarten till gränsen avslutades med mer än tre timmar i tullen. På den pakistanska sidan tog vi adjö av Kaled och Kjell fick med mutmedel övertyga gränspersonalen att vi ville lämna landet. Sista inslaget i Pakistan var dock telefonen, som passpolisen ringde i. Den var av ålderdomlig vevmodell, en absolut kontrast till de mobiltelefoner från Ericsson som vi stoltserar med. Bara några hundra meter är det mellan de båda tullstationerna, en mur av hat än så länge. Men fredssamtalen pågår fast det fortfarande är miljontals vapenmynningar som finns vända mot varandra på den långa gränsen mellan Pakistan och Indien. Just den här gränsövergången i Wegah är den enda som är öppen för trafik. Det är något kusligt över det hela – personalen finns där men har inget att göra. Det är några få personer som passerar över gränslinjen per dag, våra tre fordon var säkert unika. Gissa om vi jublade när vi möttes av den stora handmålade skylten att expeditionen är välkommen till Indien. Mr Bala, ansvarig för inkommande resenärer till landet i sitt eget tuirstföretag, jobbar nära Kjell. Han hade rest till gränsen för att resa med oss de här dagarna genom Indien. Där stod också Abishek Kapoor, en ung journalist från The Indian Express i Baroda. Han är som en extra son i Patriks familj, sedan han vistats i Strängnäs häromåret för att studera journalistik i detta västland. Även han hade rest den långa vägen och ska följa med oss till Nepalgränsen Det var riktigt rörande att stå där mitt i hettan framför de indiska tulltjänstemännen och hålla stort kramkalas. Det blev ett hejdundrande välkommen, som senare skålades i champagne när vi åt lunch i Amritsar. Dessförinnan hade vi en ganska komplicerad tullgenomgång, där Margaretas medicinska lager ett tag var hotat. Fram tills nu har vi inte haft några problem att föra in och ut allt som ska till Nepal i form av dessa mediciner, ambulans med siren och blåljus, reservdelar till bilarna, kläder, leksaker och annat. Det krävdes diverse förhandlingar för att inte medicinen skulle omhändertas. Men det gick bra också denna gången. I det indiska tullhuset var det tomt och ödsligt. En av tjänstemännen lade patiens på sin dator, en annan sorterade pennor. Plötsligt blev det dock liv i luckan. Samma gäng tyskar från Jena, som vi stött på när vi skulle åka in i Pakistan, dök upp. Det blev ett kärt återförenande. Vi kom överens att bo en natt på samma hotell i Delhi och äta en middag tillsammans. De ryckte fram ett tidningsklipp. Det var en tidning i Quetta som tydligen skrivit om vår mission. Vi kände igen bilden som tagits av en främmande fotograf på en parkeringsplats. Intresset för vår framfart är dock överallt så stort, att vi faktiskt inte hade en aning om att det skulle leda till denna artikel. Märkligt att dessa åtta herrar från Jena skulle möta oss igen och visa detta klipp! Vi for till Amritsar och åt en mumsig indisk lunch. I ett antal mopedrickshaw gav vi oss ut i stadsvimlet för att ta oss till Golden Tempel, sikhernas mest kända tempel i Indien. Mr Bala gav god vägledning genom detta mycket vackra religiösa byggnadsverk i den myllrande staden. På sen eftermiddag styrdes kosan mot New Delhi, dit vi kommer fram om en halvtimme Då är klockan 03.30. Det är naturligtvis inte någon höjdare att stressa fram genom natten i denna makalösa trafikmängd, men vi ska i morgon belönas med en dag i huvudstaden, där Kjell ska ta oss med och visa sina pärlor. Resan kommer i och med inkörda och sammanfogade dagsetapper att hålla det uppgjorda tidsschemat. På söndag lär vi rulla in i Nepal med två fräscha ambulanser fyllda till taket med saker som behövs i det fattiga landet. På grund av det problematiska politiska läget måste hjälp lämnas över direkt, inte skickas via mellanhänder. En billigare u-hjälp än den vi utför nu kan ingen annan organisation konkurrera med. Fast vi sticker självklart inte under stol med att det finns en stor portion äventyrslusta med i det här gänget. Vi har för avsikt att klara det uppsatta målet och bara känslan att ha kört bilarna utan större problem till Indien känns både overkligt och fantasieggande. Så det var kanske inte så konstigt att tullpersonalen i morse lyfte på alla upptänkliga ögonbryn när vår lilla konvoj dök upp!

2004-07-05
En inte alltför stor sten men tillräckligt stor för att förorsaka stora problem – det är dagens stora händelse för vår expedition. Stenen det handlar om är naturligtvis eländet, som slog sönder Mercedesen i förrgår. Klockan är nu 15.00 och fortfarande är bilen under reparation. Oljetråget har stenats sönder och detsamma gäller växellådan, två hål som hejdat resan. I nuläget är vi ett dygn försenade – skulle reparationen dra ut ytterligare på tiden kan förseningen bli två dygn. Gårdagen dominerades av Kjells och Peters tillbakaresa till byn, där ambulansen ställts i garage över natten. Tillsammans med guiden Kaled och verkstadsägaren, som under morgontimmarna hittat lämplig reparatör i storstaden Sukkur, anträddes den föga populära återfärden genom ett besvärligt område med många poliser och militärer och en vägkvalité, som bitvis är starkt undermålig. Tre timmar senare återförenades Mercedesen och de utsända och nu kom det verkliga eldprovet, att hitta en lämplig lastbil som kunde föra ambulansen de tretton milen till den väntande verkstaden i Sukkur. För den stackars Peter, helt utsliten i hettan av för lite sömn och det stora bilansvaret, ordnade Kjell en tillfällig sovpaus i byns rest house. Detta synnerligen enkla tjäll var enligt Peter knappt värdigt ett onämnbart litet djur med lång svans och stora öron och som brukar dyka upp på soptippar och liknande inrättningar. Ägaren av stället ville ha ett pris av Kjell, men höjde i nästa ögonblick summan. Kjell tände till, tog denne muslim i pipskägget och förde ut honom på gårdsplanen. Vad som sades bör icke upprepas i tryck, men mannen gick snabbare än ögat tillbaka till sitt ursprungsförslag. En lastbil av pakistansk tingel tangel-modell hittades och likaså en slänt, där flaket ställdes på sådant sätt att bilen kunde köras upp. Några lyftanordningar existerar inte på dessa breddgrader och definitivt inte ute på den arma landsbygden. Väl uppe på flaket fördes ambulansen under de närmaste fyra- fem timmarna till Sukkur. Där tog den välorganiserade verkstaden över, dock inte Mercedesspecialiserad som guiden påstått ska existera i alla stora städer. Och Sukkur må räknas dit med över fyra miljoner invånare. Under natten och morgonen har 15 – 20 man flockats kring det exotiska fordonet för att ge råd och reparera och diskutera och så småningom måhända också lägga sista handen på det hela. Det handlar om en omfattande reparation och Margareta har fått i uppgift att se över försäkringsfrågan. Vad gäller och vad gäller inte? Vi andra som inte varit direkt engagerade i återställandet av ambulansen har vilat ut oss ordentligt på hotellet, där vi ätit, umgåtts med varaner och retat oss på tjatig personal. Det verkar som om killarna – några damer förekommer naturligtvis inte eftersom dessa i Pakistan är helt hänvisade till hemmets lugna vrå – är mer intresserade av att svartsälja whisky och öl eller att komma med obeställda grejor till rummet. Självklart är de ute efter dricks för att dryga ut sina dåliga löner. Men det blir ganska absurt när detta blir viktigare än att till exempel städa rummen eller servera vid borden. En av de anställda yngre männen till och med knackade på och meddelade när han skulle gå hem för dagen. Han uttalade med klar tydlighet att han ville ha dricks för något han påstod sig ha utfört och det var lämpligt att passa på innan hans hemgång. Margareta, Johan, Christian och Patrik gav sig under andra delen av söndagen ut i stadens labyrinter, där några gjorde klädinköp. Andra väntar till Nepal med sådant. På söndagskvällen åt vi gemensam middag i hotellets restaurang. Det mesta smakade gott men fantasin i köket verkar inte vara alltför omfattande. Överskuggande är naturligtvis problemet med Mercedesen, som i och med reparationen delvis blir som ny. Bara reparatörerna gjort sitt har vi utvilade chaufförer som nu är beredda att göra sitt. Vi vet att det blir ny mörkerkörning, men farten ska hållas nere och förhoppningsvis är sträckan inte lika farofylld med banditer och annat...

PS: Vi har just nu via kontakter med diverse myndighetspersoner å det allvarligaste avråtts från att åka i kvällsmörkret. Därför skjuts avresan från Sukkur upp till i morgon bitti kl 04.00, när morgonljuset kan anas. Guiden sa tvärt nej inför förslaget, likaså hans chef i Lahore. Orsaken är alla de terrorister och stråtrövare som finns längs vägen. Inte ens polisen vågar att kvällstid patrullera längs den väg vi är tvingade att åka. Närheten till Afghanistan gör att många byar tömts på befolkningen. Människor har flytt i rädsla för hotbilden. Vi vill naturligtvis inte sätta säkerheten på spel och därför åker vi längre i morgon, kanske två dagsetapper ända till Lahore med ett längre vilostopp på det planerade hotellet i Multan. DS