2004-07-23/24
Elefanterna i all ära men fredagseftermiddagens jeepsafari blev flera strån vassare. Kanske berodde det på avtagande värme, kanske på att jeepen kunde föra oss längre in i djungeln. Hur som helst kunde vi redan innan avfärd studera en krokodil som smugit upp i solgasset på flodkanten vid hotellet. Vi hann under färden se flera släktingar på den särskilda krokodilanläggning som finns i Chitwans nationalpark. Till parken kom vi över den nya bron, som minutiöst bevakas av polis och militär. Skönast var det absolut för oss som klättrade upp på jeeptaket och blev genomblåsta i den tropiska klibbigheten. Dessutom ser man toppenbra där uppifrån. Nu blev utdelningen av vilda djur inte så stor. Ett par badande noshörningar i vasskanten uppenbarade sig, urtidsdjur som tillhör de största på jorden. En del fåglar iakttogs även. Men mest intressant var att följa jeeppersonalens framfart på de smala och ibland osynliga skogsvägarna. Här och var låg stora trädstammar som hinder men den skicklige chauffören körde då rakt ut i djungeln och banade med fyrhjulsdrift sig fram genom till synes ogenomträngliga snår. Lianer och djungelgräs och allt annat i form av djup växtlighet utgör inga problem för en Land Rover i bästa djungelform. Den efterföljande drinken i solnedgången intill floden blev en riktig naturupplevelse, en meditativ stund inför kvällens övningar som bland annat bestod i ett gästspel av den intilliggande byns dansgrupp. Paradise Jungle Resort ligger i området, där det från Indien invandrade tarufolket bor. Det var medlemmar ur denna lilla folkgrupp som kom till hotellet för att uppföra sina suggestiva danser. Enbart manliga dansare får visa upp sig på det här viset och det de bjöd på var en stund mycket nära ursprunget. Många av rytmerna och rörelserna känns igen från urkulturerna i Afrika, men det är kanske inte så konstigt att naturfolkens danser liknar varandra. I den medryckande finaldansen fick också vi stelbenta svenskar delta, ett riktigt friskis- och svettispass. Vi åt ännu en god middag och tackade vår djungelguide Sunil och hela hans manskap för den goda servicen. Utan turister är hotellet annars stängt – bara för vår skull hade man alltså slagit upp portarna till detta djungelparadis. Lördagsmorgonen ägnades åt att ta oss tillbaka den förskräckliga vägen till Mugling. Innan vi nådde fram till dy, hål och raserad väg måste vi passera staden Naruyinghat och där blev det dramatiskt. Först åkte vi förbi en tidigare militärpost och där satt nu andra herrar med andra flaggor. Vi kunde förstå att militären där fått gå på reträtt. Just i det här området finns många maoister och bara för någon månad sedan dog sju polismän och tolv maoister i en öppen eldstrid. I stadens centrum såg vi kravallpolis i full utrustning, vilket understryker spänningarna. Och bara någon mil från staden – efter sedvanlig polis- och militärkontroll – hade maoister med gevär vågat sig ut på landsvägen för att stoppa förbipasserande fordon. De letade efter just poliser och militärer i bilarna och säkert fanns det många gevärsmynningar riktade mot den här punkten just då. Vår nepalesiske guide och följeslagare Ramesh blev mycket rädd, det här var första gången han hade sett beväpnade maoister ute på vägen. Vår inhyrde chaufför Tulisi Dhal blev tydligen också orolig, för han ökade farten och resan ner till Mugling blev bra mycket snabbare än vad han planerat. I leran och bland rasen körde han som på en snitslad bana förbi bussar och lastbilar, som dök upp i en aldrig sinande ström. Några mil senare skulle forsränningsgrabbarna stå och vänta. Ett missförstånd hade dock uppstått, de fanns på en annan plats. Ramesh var mycket ursäktande men reparerade skadan genom att lyckas hitta grabbarna efter någon timme och få dem till den plats där vi väntade. Jan-Olov, som var lite hängig, lade sig på en bänk. Han tog lite halm till kudde och det var en riktigt rolig syn att se de små hönsen rycka i stråna när han sov. Plötsligt dök en bekant bil upp, vår kära Ford-ambulans. Doktor Buddi Man Shestra på väg till Kathmandu stoppade stolt bilen, som han var på väg att köra till huvudstaden för en presskonferens med tv. Tio mil från Pokhara möttes alltså våra vägar av en ren tillfällighet. I river raftingen deltog Margareta, Kjell, Johan, Joakim och Christian. Vi andra körde tillbaka jeepen till ändstationen för forsfärden och Jan-Olov fotograferade från lämpliga punkter. Ett par timmar senare var det ett glatt och lyckligt gäng som kom fram, blöta och lite trötta och definitivt hungriga. Vi åt en sen lunch tillsammans, mat som de unga nepalesiska forsrännarna ordnat. Vi ser naturligtvis mycket intressant längs vägen i detta vackra men ack så fattiga land där det mesta fortfarande är på ett stadium som skulle få utvecklarna att nosa sig till en givande marknad. Nu är de utländska influenserna i detta stängda land ganska få – mycket därför att inga pengar finns att tillgå - och därför kan man som vi iakttog i Mugling i dag se en man leta i sopresterna på ena sidan vägen när det på den andra finns reklam för internet, något som bara cirka åtta procent av befolkningen har tillgång till enligt statistiken. Just nu ser vi dock inte så mycket. Regnet vräker ner och vi befinner oss på infarten till den 1300 meter över havet belägna huvudstaden Kathmandu. Vägen är absolut igenproppad, dels på grund av en trasig lastbil framför oss, dels för en av dessa ständiga checkpoints. In till Kathmandu är naturligtvis kontrollen stenhård, där bor kungen och där finns andra viktiga personer och institutioner. Inget får hända men det sker ändå massor. Mest remarkabelt är detta eviga tutande. Varför tuta när man står inlåst i en bilkö? Hur dum får man egentligen bli? Är utless på detta öronbedövande signalerande till ingen nytta! Vi ska så småningom nå fram till hotellet Durbar, som blir vår sista hemvist i Nepal under det veckolånga programmet i Kathmandu. Mer om detta i en rapport som kommer om ett par dagar.

2004-07-22/23
Begreppet dålig väg har i och med torsdagens förflyttning från Pokhara till Chitwan nationalpark fått en helt ny innebörd. Nu vet vi verkligen hur riktigt dålig och farlig väg är beskaffad. Klättringen upp från huvudvägen i Mugling är ett enda stort vattendike, där vägen bitvis följt med vattenmassorna ner i de djupa ravinerna. Broar är bortspolade, hålen i vägen är som små insjöar utan botten, vägräcken verkar inte vara uppfunna trots att stupen hotar lodrätt. Det kanske mest läskiga är de nya sprickor som hela tiden uppstår när vattnet rasar ner för bergssidorna. Det behövs inte mycket förrän det blir nya vägras och eftersom vägen redan är så dålig blir uppfarten till Chitwan som ett lotteri. Och vem vet hur läget är på lördagen när vi ska ner igen – då är vägen kanske inte framkomlig och vi därmed instängda till eventuell provisorisk reparation är utförd. Till råga på allt utgör denna livsfarliga väg en av huvudvägarna in från det närbelägna Indien. Det innebär en jämn ström av de stressade bussarna och hotfulla lastbilarna, som kör lika vårdslöst och våldsamt på dessa farliga bergsvägar som ute på slättlandet. Dessutom är de tunga och förstör självklart vägen ytterligare. För att understryka vägens beskaffenhet kan nämnas att sex mils färd tog tre timmar i anspråk. Det var inte helt lätt att lämna Pokhara i arla morgonstund. Vi har ju varit där under nästan två veckor och vant in oss på trevliga Baba Lodge. Det har blivit som ett mysigt hem och värdinnan var rörd när hon på morgonen tog avsked av oss. Hon gav oss varsin välgångssjal, kanske är det den som gjort att vi klarat den farliga vägen utan incidenter. Vi är glada att vi fick med oss Christian och Joakim på resans fortsättning. De hade kvällen innan avfärden försökt ta sig in till kronprinsens välbevakade sommarpalats i Pokhara för att testa säkerheten, ett skämt som fick dem att samtala med en vaktchef. Kanske var det tur att denne var så intresserad av de två blonda svenskarna, hade det varit en annan man hade vi måhända fått hämta herrarna hos polisen. De kunde ju vara misstänkta terrorister! Han var mycket informativ, herr vaktchefen, och berättade stolt om prinsens flygtur till Jomsom och om vilka som just nu var på slottet förutom hans familj. Det blev inget kronprinsbesök, så Mahesh Moktan med flera kunde vinka av oss alla på morgonkulan. I bagaget hade Margareta de bortmonterade Mercedes-skyltarna, Fordens får hon i Kathmandu dit doktor Shresta reser endera dagen för att sammanstråla med oss. Han har för avsikt att ge en intervju för Nepals TV om den nya mobila tandläkarpraktiken och då måste ju bilen visas upp. I jeepen åkte de tre Larsons och fotograferande Jan-Olov, i en inhyrd minibuss med en oerhört skicklig chaufför Peter, Margareta, Kjell, Ramesh och Patrik. Vi gjorde diverse stopp längs vägen, bland annat en minnesrik fältlunch i byn Krishnapur, där befolkningen aldrig glömmer de mystiska svenskarna som slog läger mitt i majsodlingen. Vad vi inte viste var att det väntade en sen lunch på oss i Paradise Jungle Resort, dit vi anlände på knaggliga och nästan obefintliga småvägar. Stället är helt utan gäster och personalen hade kallats in extra för oss på denna mycket trevliga lodge mitt ute på vischan. Bland annat har en kock från Kathmandu flugits hit och vi som hade lite plats kvar i magen kunde av artighetsskäl inte tacka nej till godbitarna som bjöds. Med den skicklige platschefen som djungelciceron gjorde vi sedan en långpromenad genom vattenhålen för att om möjligt se några vilda djur. Det inskränkte sig dock till färska spår efter noshörning och diverse fåglar kunde iakttas, bland annat ett par påfåglar. Efter duschning – ett måste i detta synnerligen klibbiga klimat där termometrarna ligger på cirka 32 grader – samlades vi för bildvisning i hotellets eminenta konferenshall. Ganska märkligt att man bygger en så enorm anläggning så här långt ute i vildmarken, speciellt när kunderna lyser med sin frånvaro. Bilderna speglade djur- och växtlivet genom årstiderna i Chitawan. Och när visningen avstannat var det dags för middag och snar sussning. Gissa om alla var trötta efter den här dagen! I dag, fredag, har vi inlett dagen med just vilda djur. De inskränkte sig dock till en noshörningsmamma med ung dotter eller son samt tre hjortar och några fåglar, bland annat kingfisher och en större oidentifierad rovfågel. Och så var det ju ett par elefanter också, dock helt tama. Det var nämligen på dessa vi vaggade fram genom flodbäddar, savann och djungel. Fyra och fyra placerades vi på dessa skickliga djurs ryggar för denna safari. På den som Joakim, Margareta, Peter och Patrik sattes uppstod emellertid problem. Hela korgen hamnade på sniskan och elefantskötaren kunde trots ihärdiga försök inte få rätsida på eländet. För att inte få total slagsida på ekipaget tvingades Joakim stå upp och hålla Peter om halsen den sista biten. Dessa elefantskötare är duktiga att hitta djur och kan spåra ute i markerna. Det var så det gick till när vi fick upp noshörningarna till åsyn. De frustade och betedde sig, de kan bli ganska hotfulla men de här exemplaren försökte fly från elefanterna. Joakim tappade förresten en filmrulle på backen. Då utförde elefanten rena cirkuskonsten. Hon fångade upp rullen med snabeln och överräckte den med en värdig knyck till ägaren. Stiligt! Mindre roligt är att se hur den ene elefantskötaren med yxans baksida drämde den i skallen på sin kompis för att denna skulle gå fortare. Ett djurplågeri som skar i kvartetten på djurets rygg. Här slutar dagens rapport – vi fortsätter nästa gång med dagens fortsättning som innehåller bland annat en jeepsafari djupare in i djungeln och middag med uppvisning av dansare från en närbelägen by.

2004-07-20/21
Tisdagen blev ingen annan dag lik. Ett stängt Nepal mötte oss, ett påbud av maoisterna för att hämnas bland annat de tre maoister som sköts ihjäl häromdagen utanför Pokhara. De försökte fly över en flod men sköts i ryggen. Hämnden bestod i en form av generalstrejk, som lamslog landet. På gatorna fick inga bilar finnas, det obligatoriska utegångsförbudet på kvällen förlängdes, till skolorna fick vare sig lärare eller elever bege sig – den här dagen var det militären och polisen som fick vara ute och kontrollera. Vi hade planerat ett möte med landets polischef Sher Bahadur Shah, men han tvingades till ett hastigt påkommet möte med kronprinsen i dennes sommarresidens. Det ligger bara ett stenkast från vårt hotell Baba Lodge, vilket inte precis medför lägre polisaktivitetet i våra kvarter. På gatan utanför hotellet bromsade polisiär eskort in, men den behövde alltså inte bistå oss just då. Senare under tisdagen skulle vi ta oss till doktor K. Sharmas bostad för ett möte med honom och hans familj plus läkarna från sjukhussatsningen i Lekhanath. Via polisledningen ordnade Kjell den nödvändiga poliseskorten, en jeep fylld med fyra k-pistbeväpnade poliser. På fråga om hålet i framrutan kom från ett skott nickade polisen vid ratten jakande. Hos Sharmas bjöds för första gången under resan på skotsk whisky (!) och stor gästvänlighet. På grund av det prekära läget hämtade dock eskorten oss redan efter en timme. Det kändes bisarrt att åka med ett högt polisbefäl vid ratten och till tänderna laddade yngre poliser i jeepens bakre del. Ett otäckt minne som för alltid sitter på näthinnan från ett land i gränslös oro. Jan-Olov passade på att göra en utflykt mot sjön, medan Margareta, Peter, Kjell och Patrik fanns hos Sharmas. Hans fotoexposé visade sig bli rena scoopet. Vad han kunde ana men inte riktigt visste var att sjön vaktades av 250 civilklädda poliser, som infiltrerats överallt för att bevaka kronprinsens familj med vänner. Säkerheten måste ju hållas hundraprocentig i detta just nu så labila land. Han fotade till höger och vänster som den värste turist, men på linsen hade han också det lattjande kronprinsparet i racerbåten. Bilderna han lyckades knäppa blev rena sensationen, politisk dynamit om de hamnar i fel händer. Vi visar en av dessa bilder här på hemsidan, en annan har vi skickat till Eskilstuna-Kuriren för publicering. Trion Larson ägnade tisdagen åt att hyra cyklar för att ge sig upp till Help Himalayas kontor. Där behövde Mahesh Moktan assistans med att bygga om hemsidan. Till den fortsatta datoranvändningen krävs ett modem, som de nu sponsrar organisationen med. Cykelturen genom det utslagna Pokhara blev kontrastrik – de ofrivilligt skollediga barnen som lekte som i söndagsskolan på gatorna mellan de till tänderna laddade poliserna och militärerna med sina ideliga checkpoints. Onsdagen dominerades av ett besök vid byskolan i Hemja, skolan som varit vårt huvudmål med den här resan. Barnen och lärarna vid Snow View English Boarding School hade laddat ordentligt för att bjuda på ett kulturprogram som slog det mesta. I den fattiga skolan går 240 elever till och med åttonde skolåret. Skolan, som funnits under åtta år, stöttas aktivt av Help Himalaya, den organisation som Mahesh Moktan är director för. Han är också på deltid rektor vid skolan och en av dess grundare. Han höll i trådarna för programmet, men det var 15-åriga Bishnu Karki som agerade mycket professionell konferencier. Hon talade fritt och tydligt, en mycket alert tjej som är en av de två elever vid skolan som Kjell Borneland aktivt stödjer. Den andre är 12-årige Sagarnath Paudel, som både talade och dansade så att det stod härliga till. Just dessa båda spontana ungdomar kommer att åka till Tosteröskolan i Strängnäs nästa år på utbyte om alla planer slår in. Dansprogrammet som de gästande svenskarna bjöds på var mycket skickligt utfört med en sprittande glädje och scennärvaro, som slår det mesta av det man kan uppleva hemma hos oss i Sverige. Krishna Gurung, 12 år, sitter för alltid på näthinnan efter hans solistiska framträdande av yppersta klass. Vi visades runt i skolan och frapperades av det ekologiska projektet, som inspirerats av Help Himalaya. Skolan lever ur hand i mun och 15 lärare håller verksamheten igång. Många av barnen kommer ur de fattigaste miljöerna och får gå gratis i skolan, andra bidrar med terminsavgift. Skolåret består av tre terminer som överallt annars i Nepal. En del av de kläder som Räddningstjänsten i Strängnäs skänkt till ambulansexpeditionen delades ut till de fattigaste i byn, som består av cirka 6 000 invånare. De flesta barnen – cirka 1 500 – går i byns statsunderstödda skola. För oss västerlänningar ter det sig integritetskränkande att inför alla barn och vuxna ta emot allmosor när man är fattig. Men här är det precis tvärtom, alla känner till deras belägenhet och gläder sig över att de får hjälp till ett drägligare liv. I skolsalarna satt alla barnen tätt samman och såg lika glada och lyckliga ut, som när de placerades framför scenen för att se på dansprogrammet. Det skulle te sig fullkomligen omöjligt i Sverige att barn från 4 år och uppåt skulle kunna sitta stilla i flera timmar och titta på ett kulturprogram. Här finns det en strikt disciplin och banen är klädda i stiliga uniformer, grabbarna med slips och skjorta, tjejerna i kjol och många med rosett i håret. Skolbesöket betydde mycket för oss, att vi äntligen fick se hur skolan i Hemja ser ut och hur betydelsefull den är för bygden. Sejouren där avslutades med en god lunch i rektorns rum och naturligtvis många tack för den rikliga donation ambulanserna innehöll. Ett särskilt omnämnande fick Tosteröskolan i Strängnäs, som skickat många brev med oss till sina vänner i Hemja. Vi for därefter till Hemjas byalag, ett kontor där ett antal män administrerar bygden med idéer och inspiration. Det senaste projektet är ett meditationsträd, dit man klättrar upp och sitter på en specialbyggd trähylla. Och apropå klättra så är det just vad man får göra för att ta sig in i kontoret, ett enkelt rum med några bord och stolar dit en svårforcerad järntrappa leder. Det efterföljande besöket i Nepals största tibetanska flyktingläger satte djupa spår hos de flesta av oss. Det var mycket medryckande och meditativt att besöka munkarna i deras bönestund. Blåsinstrument och rytmiskt dunkande trummor och det evigt mässande böneläsandet i denna färgrika miljö kunde inte lämna någon oberörd. Kanske var det Christian som fylldes mest av det han fick vara med om för han hamnade hos en kvinna som låste in honom. Hon lurade in honom till sig genom att visa på stora bilder av Kjell, hennes gamle vän. Och väl därinne försökte hon sälja diverse smycken, som Christian absolut inte var intresserad av. När hon slutligen öppnade dörren igen begav sig Christian därifrån. Hon skickade en kille i hasorna på honom och han lyckades prångla ett smycke i handen på vår svenske yngling. För att bli av med smycket måste han betala 25 rupies, cirka 2,50 i svenska pengar. Ganska underligt förfarande att behöva betala för något man inte vill ha och sedan alltså ger tillbaka! Kjell, Patrik och Jan-Olov for till Pokharas polisstation för att möta stadens lokale polischef. Landets polischef Sher Bahadur Shah, som tillfälligt är placerad i Pokhara av säkerhetsskäl, hade tvingats till kungliga slottet för ett möte inför morgondagens kronprinsresa till Jomsom. Flygturen och kronprinsfamiljens vistelse på Jomsom Mountain Resort – där var vi alla häromdagen som ensamma gäster i ett spöklikt hotell – kräver enorma insatser. ”Han är som en omogen tonåring”, förklarade polischefen under vårt samtal, ett mycket modigt och oväntat uttalande. Vi fick veta att staden Pokhara med sina 40 000 invånare kan räkna in 900 poliser, en hel brigad militärer plus militärpolis för närvarande. Maoisthotet och kronprinsens närvaro medför ett stort riskmoment och kräver jättestora säkerhetsinsatser. Efter allas våra sista turer ute i de tomma affärerna sitter vi nu här på Baba Lodge och dricker australiensiskt rödvin och äter god ost, bland annat den för oss så sällsynta jakosten. Som kontrast mot all asiatisk mat är det som rena julafton. I morgon bitti åker vi mot safarimarkerna och hoppas då bland annat att vi har de båda ambulansernas nummerskyltar med oss. Dessa behöver Margareta lämna in i Sverige för att få tillbaka de stora garantisummor som hon borgat för.

2004-07-18/19
Ett nytt ord har skapats under den här resan, en direkt följd av våra otroligt svenska bakteriekänsliga magar. Margareta införskaffade nämligen speciella vattenkokare, som gör att vi alltid har tillgång till vatten som inte kommer ur respektive lands kranar eller andra oönskade källor. Dessa kokare kallas perculatorer. Verbet torde på svenska vara perkulera och det är precis vad som sker varje dag. Under resans gång är det Jan-Olov som i första hand tagit sig an denna form av hembränning. Han perkulerar vilt, vilket alla har varit tacksamma över, särskilt under vår långa bilresa genom alla länderna. På söndagen fick Margareta helt oförskyllt också ett alldeles nytt namn. Kjell har under längre tid kallat henne för Dockan, ursprunget torde ha med hennes yrkesroll som doktor att göra. Söndagen var vår första – och hittills enda – riktiga slödag och då passade vi på att handla en del till våra kära och när därhemma. I det sammanhanget skulle någon av oss fråga affärsinnehavaren om han sett Margareta och det blev på engelska naturligtvis: ”Have you seen the doll?”. Han begrep ingenting, vi andra fick oss ett gott skratt och kontentan av det hela blir nog ändå – Margareta. Ett avbrott i denna lediga söndag bestod i ett besök på ett handikappcenter. Men det blev kort och innehållslöst. Det fanns endast ett litet kontor och de handikappade såg vi inte ens skymten av. Enligt de båda kontorsanställda – som jobbar utan lön för att organisationen överhuvudtaget ska kunna fungera – är 446 personer inskrivna, det finns inte pengar till gemensamt boende utan i dagsläget består arbetet i att se till de handikappade barnen får gå i skola. För Help Himalaya, organisationen som fått ta emot Mercedesen och större delen av ambulansernas innehåll, var det här säkert intressant information. Dess director Mahesh Moktan var med vid visiten. Tina, Kjell och han for på ett möte med paraplyorganisationen för hjälparbetet, och kunde ta upp den och många andra frågor på dagordningen. Till de sistnämnda hör den omfattande pappersexercisen kring ambulanserna. Help Himalaya är en skapelse, som Kjell och Tina till största delen ligger bakom. Kjell kan som utlänning inte vara dess ordförande, men han utgör den samlande länken i styrelsen och avgör många frågor. Han är vad man här kallar föreningens patron och står därmed över ordföranden. Styrelsen består av personer besjälade att lyfta den sociala sektorn i Pokhara med omnejd från bottennivå till dräglighet för så många som möjligt. Det blir många droppar i havet och vår hjälpinsats med den här långresan utgör ett av dessa stänk. Framförallt når hjälpen från organisationen de allra fattigaste, de som står längst ner på kastlistan. Skolan i Hemja, som varit vårt huvudmål med biståndet, är typexemplet. Där går i huvudsak barn som utan hjälp från Help Himalaya troligtvis aldrig haft en chans att sitta i skolbänken. På måndagen var det dags att vinka av Tina, som lyfte med landets första Saab-plan mot Kathmandu. Kjell, hans evige följeslagare Ramesh och Patrik följde med. På samma gång skulle de tre Larsons hämtas hem från Jomsom. De avslutade sin trekking på söndagskvällen och skulle efter ytterligare en natt på Jomsom Mountain Resort flyga till Pokhara. Men ännu en gång gäckade molnen tekniken och flygningen måste inställas. Det uppstod viss dramatik innan telefonkontakt kunde etableras med Johan, Christian och Joakim däruppe. Ledningarna är inte alltid så bra på dessa höjder. Kjell hade förhandlat fram en helikopterlösning, men Johan var tveksam, trion kunde ju gå ner från Jomsom till Pokhara, en promenad på tre dagar. På flygplatsen var det många av de närvarande som avrådde på det bestämdaste – dels har det regnat oupphörligt med livsfarlig halka som följd, dels finns det ospecificerad maoistrisk i skogsområdet. Det förstnämnda aktualiseras bland annat av en olycka i trakten, då en ung amerikanska halkade ner i en flod och omkom, det sistnämnda av flera mord i Pokharas utkanter senare tid. Både maoister och polismän har omkommit. Under de många timmarnas förhandling och telefonerande på flygplatsen blixtrade det plötsligt till några kilometer bort på den motsatta sidan och sedan kom smällen. Skottlossning! Vi kunde se människor springa mot punkten bakom ett hus, men från vår utsiktsplats så långt borta har vi fortfarande inte en aning om vad som inträffade. Att det skjuts är egentligen inte så konstigt. Militärerna finns i massor och alla bär skarpladdade vapen. Därtill kommer de skjutglada poliserna. Och så har vi alla dessa maoister, som gömmer sig i mängden och har en riklig vapenarsenal. Läget är minst sagt tufft! Tillbaka till Larsons. På Kjells absoluta inrådan rekvirerades helikoptern, dock först sedan de ryska piloterna gått upp på hustaket för att kolla in om de vågade flyga genom molnigheten. Ingenting tycks dock stoppa dessa skickliga flygare, som ännu en gång gav sig upp i bergen och hämtade hem tre glada trekkare och guiden Jeewan. Det är en stor upplevelse som trion har haft däruppe i Himalaya. De vandrade i lagom långa dagsetapper till Muktinath. På nätterna bodde de i tehusen och åt också den enkla maten. Kanske var det därför Joakim och Christian kroknade - pappa Johan vann överlägset toppstriden. Han knallade med guiden upp till 4 600 meters höjd, Christian stannade på 4 300 meter och magsjuke Joakim på 3 800 meter. De kan rapportera om ett regnfritt område med högt belägna bergsbyar. Vissa delar ser ut som ökenberg, andra liknar enligt Johan hedarna i Skottland. Utsikten är slående vacker och vandringen enligt alla tre helt underbar. Det var nog därför de var så sugna att fortsätta ner från Jomsom tills fots när planet svek, men de avråddes alltså och flögs i bästa säkerhet ner med helikoptern. På måndagseftermiddagen återförenades expeditionsteamet igen – det var som om familjen slöts samman. Vi har blivit otroligt sammansvetsade under den här tiden och respekten för varandra genom känns varm och fin. Koordinatorn Tina ringde från Kathmandu. Hon fortsätter på tisdagen till Sverige. På kvällen var vi inbjudna till Rotary i Pokhara. Kjell, Jan-Olov och Patrik gick dit och den sistnämnde höll ett kort föredrag om oss och resan. Uppmärksamheten är enorm och de tacksamhetsbetygelser som östes över oss saknar ord. Flera av stadens ledande män – och en kvinna eftersom klubben nu också tar in kvinnor sedan ett år – fanns på plats och många viktiga kontakter knöts. Nu är det tisdag morgon och några av oss ska snart möta stadens polischef. Det ska bli mycket intressant just idag, då läget är extra spänt. Maoisterna har utlyst generalstrejk, inga bilar får finnas på gatorna och skolor har tömts på lärare och elever. Bryter någon mot dessa påbud kan blodbad förväntas. Vi hade planerat en större ceremoni vid byskolan i Hemja just i dag, men den får skjutas upp till onsdagen då maoistaktionen förhoppningsvis är avslutad.

2004-07-17
Denna omtumlande resa ska naturligtvis innehålla allt. Och det gör den sannerligen. För vissa började dygnet nämligen redan vid 2-tiden natten till lördagen den 17 juli. Jan-Olov låg vaken och märkte de kännbara skakningarna i sidled – en jordbävning. Vi övriga tycks dock ha sovit lugnt. Den varade enligt honom i tio sekunder och efteråt har värdinnan på hotellet berättat att hon var precis beredd att evakuera, om jordskalvet skulle tillta. Men tack och lov upphörde det och i tidningen har vi nu kunnat läsa att det kunde uppmätas till 3,0 på Richterskalan, alltså inte särskilt högt men tillräckligt för att klart och tydligt noteras. Lördagen har dominerats av överlämningen av all den medicin och medicinska utrustning Margareta haft med sig i ambulanserna. En av stadens chefsläkare har kontaktats och han – K. Sharma – har verkligen vaknat till. För det första har han tagit kontakt med tandhygienistutbildningen, dit Ford-ambulansen gått för att förvandlas till mobil tandläkarpraktik. Även doktor Sharma är besjälad av att de fattigaste måste ges möjlighet till vård. Därför ska hans stora sjukhus besökas en gång i veckan av Forden, så att patienter på sjukhuset av de lägsta kasterna ska kunna få billig eller helt fri tandvård i anslutning till annan vård. Ett unikt samarbete som väcker stor uppmärksamhet och som bara kan genomföras tack vare den mobila enheten. Det var en stor delegation som åkte iväg till medicinöverlämnandet. Med var Doktor Sharma naturligtvis men också ledningen för tandhygienistutbildningen inklusive Ford-ambulansen, ledningen för organisationen Help Himalaya som bildar paraply över alla hjälpinsatser med Mahesh Moktan i spetsen och fyra från vårt expeditionsteam. Självklart var Margareta med liksom Kjell, Tina och Patrik. Den här dagen ägnade Peter åt andra göromål – han hade för avsikt att ge sig ut i byarna på motorcykel – och Jan-Olov satt hemma på Baba Lodge och arbetade med det omfattande bildmaterialet. Det tar många timmar att redigera, katalogisera, märka, välja och inte minst hålla reda på till vilken adressat bilderna är avsedda. Det är många som beställer bilder hit och dit, något som naturligtvis tar sin tid i anspråk. Med Jan-Olovs noggrannhet, som hör en yrkesman till, blir det arbete natt som dag med alla dessa tusentals bilder. De tre Larssons befinner sig fortfarande ute på sin trekking och enligt ett telefonmeddelande igår kväll mår de alldeles utmärkt och njuter i fulla drag av att gå mellan tehusen uppe i det underbara Himalaya. Tillbaka till medicinen. Vi for långt ut på landsbygden, närmare bestämt till risfälten i Lekhanath. Vägen dit var knagglig och en bro vi åkte över såg ut att kunna rasa vilken dag som helst. Vi hade lånat jeepen och det var riktigt nostalgiskt att åka bakom Ford-ambulansen igen, något som vi ju tidigare gjort under 26 dagar genom tolv länder. Mitt ute i naturen mötte en stor delegation oss. Det var den lokala Lions club, som står bakom det sjukhus som ska byggas på en naturfager plats i ett sjöområde. Vi plaskade omkring i risfälten och fick höra om planerna av den besjälade doktor Sharma, som leder projektet. Någon talade om risken för ormar ute i fälten och på kullarna intill, men vi var väl så många som stimmade därute att kobror och andra giftiga ovänner häll sig borta. Vi fick möta två getfarmare från bygden, som donerat allt de äger till det kommande sjukhuset, som ska omfatta 50-talet bäddar och kunna ge service till den fattiga befolkningen i många bergsbyar utanför Pohkara. Några specialiteter planeras självklart inte utan det allra nödvändigaste som kirurgi, röntgen, inre medicin samt barn- och mödravård ingår i paketet. Hela tiden måste vi komma ihåg att allt ligger på ett betydligt enklare och mer ålderdomligt plan än hemma i Sverige i ett fattigt u-land som Nepal. Därför är donationen från Margareta via vår expedition så uppmärksammad. Naturligtvis handlar det om en droppe i havet, men för nepaleserna finns det även en symbolbild i överlämnandet. Här inleds ett unikt samarbete med ett fjärran land, som de flesta inte ens har en aning om var det ligger. Ännu en överlämningsceremoni ägde rum, nu i embryot till sjukhuset, en liten poliklinik där den unge läkaren understryker sin status med att gå omkring med stetoskopet runt halsen. Det är en av de modernaste ingredienserna i den medicinska utrustningen. Vänligheten svämmade över när Lions club, doktor Sharma, tandhygienistchefen Buddhi Man Shrestna och ledningen för Help Himalaya tackade för den nya insatsen från vårt team. Kjell underströk i ett tack för all vänlighet vikten av att Help Himalaya kan sprida understödet till institutioner som den nu aktuella. Han införlivade också alla närvarande – all personal vid klinken liksom en stor del av bybefolkningen i Lekhanath – som våra bröder och systrar, något som väckte jubel. Återkomna till Baba Lodge fortsatte vi alla att resonera med respektive nepaleser, som följt oss på hemfärden. Margareta fick en jobbig eftermiddag, där hon tillsammans med doktor Sharma gick igenom allt som skänkts. På all medicin är texten svensk och det krävde vissa översättningar. Dessutom katalogiserade en registrator allt noggrant med blyertspenna i en stor bok. På Baba Lodge dök ånyo Buddhi Man Shrestna upp, nu med tre män från Nepals hälsodepartement. De hade kommit till Pohkara för att inspektera hans tandhygienistskola och de hade blivit så frapperade över den nya ambulansen, att de ville besöka givarna. En svensk ambulans som blir en mobil tandläkarpraktik i deras land Nepal, det tyckte dessa tre höga herrar från landets byråkrati var den mest strålande idé de stött på under år och dagar. Därför hyllades med rätta Mr. Shrestna för detta och han framhölls av trion som ett föredöme med sin skola och praktik, som han har i fem av landets städer. Den mobila praktiken stärkte hans aktier hos de överpositiva herrarna, som glatt inspekterade ambulansen ännu en gång när Jan-Olov ville ta bilder. Vi har nog i förväg inte ens kunnat ana vilken betydelse en donation av det här slaget har för ett land, som ligger så långt nere på den ekonomiska skalan. Ju längre vi är här och får möta olika personer och institutioner, desto mer begriper vi att den insats vi gör kan synas liten ur vårt perspektiv men är makalöst stor sett från det andra hållet. Mycket handlar det dock om att binda band mellan Sverige, ett land utanför den normala begreppssfären, och Nepal, landet som normalt är översvämmat av skönhet men nu står djupt i dyn. Det sistnämnda beror dels på det politiskt spända läget med maoisterna som det stora orosmolnet, dels på att det regnar oupphörligen. Men de sistnämnda molnen kan man trots allt ändå leva med, även om naturskönheten göms därbakom.

2004-07-15/16
Intet är som väntans tider, men man kan vänta på ett betydligt sämre ställe än Jomsom. Omgiven av den vackraste natur mitt inne bland Himalayas högsta toppar fanns det alltså ingen möjlighet för oss att ta sig ner till Pohkara igen. Flyget var inställt på grund av molnighet i den farliga ravin, som planen måste passera på rutten. Visserligen hade ett plan gjort ett försök från Pohkara, men det tvingades att återvända. Vi, det vill säga Margareta, Kjell, Jan-Olov, Tina och Patrik – Peter var ute på motorcykelrunda i ensamt majestät och de tre Larsons hade begett sig ut på sin tre dagars trekking – njöt i solskenet, medan Kjell jagade möjlighet att få tag på helikopterplats till Pohkara. Det fick han till slut med hjälp av inhemska krafter, en helikopter skulle avgå från Pohkara med gods till Jomsom och Mustang och på hemvägen skulle vi kunna få hoppa på. Eftersom allt var så osäkert gick Tina och Patrik ut på rekognoscering efter eventuell övernattningsplats och hittade det riktiga mysiga Trekkers Inn. Vi hann så långt i byn att vi passerade militärkontrollen. När vi var på väg in i nästa by hördes helikoptern surra i luften och vi fick företa en rejäl språngmarsch tillbaka. Att springa förbi skarpladdade gevär vid en militär postering hör inte till det som är rekommendabelt. Men grabben förstod vår hastiga framfart när vi ivrigt pekade mot luften. Vid det här laget hade vi redan väntat i åtta timmar men väntan skulle faktiskt bli ytterligare någon timme. Andfådda efter löpningen på över 3000 meters höjd kunde vi alltså få en lugn stund innan ombordstigningen. Helikoptern hade bara sex sittplatser, vilka vi intog. I övrigt kastades bagage och människor om varandra i en salig röra, som skulle ha fått tillsynsmyndigheter i Sverige att vädra morgonluft. De modiga ryska piloterna flög sedan sträckan som flygplanen inte klarade av, alltmedan flera av passagerarna i de bakre regionerna spydde i den syrefattiga värmen. På flygplatsen i Pohkara mötte Ramesh, agenten i Nepal som hela tiden är med oss som fixare och trevligt sällskap. Han hade väntat i tio timmar på vår ankomst och hade inte ens vågat att inta lunch. Kvällsvarden intogs i gemensamhetens tecken på en närbelägen restaurang. Som vanligt var det lite folk ute, men nu har vi fått veta att det råder utegångsförbud för de allra flesta efter 19.00. Det oroliga läget sätter spår överallt. Fredagen ägnades åt diverse möten. Margareta och Kjell träffade läkare från stadens stora sjukhus, som ska ta emot läkemedel och diverse annan utrustning. Jan-Olov och Patrik åkte till Ragnhild Nyström, en lärare från Eskilstuna som ingår i ett projekt nära Pohkara. De gjorde en intervju som senare ska införas i Eskilstuna-Kuriren. Hon är enda svenska i staden och hade när hon var hemma på besök i Eskilstuna läst om ambulansresan till Nepal i Eskilstuna-Kurien. Hon tog kontakt, vilket nu ledde till visiten. Eftermiddagen gick i turistiska förtecken. Vi hyrde ett par taxibilar och åkte till Devi Falls, ett vattenfall framsprunget ur marken i Pohkara i samband med att en schweiziska föll över kanten och omkom. Hon gav namnet åt vattenfallet som är på drygt 100 meter. Här började vår tibetanska eftermiddag, eftersom försäljarna intill fallet alla kommer från ett av landets två flyktingläger. Till detta läger åkte vi och fick se gamla, profilstarka kvinnor spinna för hand och sedan hann vi även besöka mattförsäljningen. Varenda matta vävs i lägret av de duktiga kvinnorna. Det intilliggande klostret besöktes och en serviceinriktad munk visade oss runt. Vi såg hur de bor och deras tv-rum, där flera av de yngre munkarna ivrigt studerade en amerikansk film med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tala om kulturkrock! Efter en stund på hotellet vidtog flott middag på en strandrestaurang någon kilometer från hotellet. Det var ordföranden för styrelsen vid tandhygeinistskolan, Buddi Man Shrestna, som stod för värdskapet. En riktigt trevlig stund med uppvisning av en nepalesisk dansgrupp i bjärta färger nära vårt bord intill sjön. Vi satt tursamt nog under ett tak för snart började ett skyfall. Övriga gäster flydde regnet medan vi kunde sitta kvar och förbrödra oss med Shrestna och delar av hans personal. Självklart utgjorde middagen ett tack till expeditionen för ambulanserna. Shrestna kunde samtidigt meddela att han kommit överens med en chefsläkare vid stadens stora sjukhus att köra den mobila tandkliniken en gång i veckan till sjukvårdsinrättningen. Där ska de allra fattigaste få tandvård, för många säkert den allra första gången i livet. Resterande delen av veckan rullar den mobila kliniken ut till byar på landsbygden, där den fattiga befolkningen inte har råd att annars gå till tandläkaren. Hur Johan, Joakim och Christian har det tillsammans med sin guide på trekkingen har vi ingen aning om. Men eftersom vi inte hört något annat kan vi utgå från att de mår prima på de höga höjderna, där de bor över på enkla tehus.

2004-07-14
Det här är dagen då vi bokstavligen når toppen på resan. Ett riktigt äventyr väntar när vi nu ska bege oss upp i det världsberömda massivet Himalaya, där jordens alla höjdare sticker upp med Mount Everest som allra högst. Redan innan solen gått upp beger vi oss i regnvädret till Pohkara flygplats, en välbevakad anläggning där militären först släpper in oss efter vissa överläggningar. De små motorplanen – de tar 13 – 15 passagerare – kan bara avgå under säkra väderbetingelser eftersom flygningarna är mycket farliga och sker utan instrument. Vi ska upp till Jomsom, en liten by på drygt 3000 meters höjd där många trekkare utgår. För att ta sig dit måste piloten flyga genom en farlig ravin för att ta sig upp på platån. Flygplatsen har en start- och landningsbana, som är på knappt 500 meter, därmed en av de kortaste på en reguljär flygplats någonstans i världen. Det är just flygningen genom den ofta molnfyllda ravinen, som gör att flygningarna till Jomsom mycket ofta ställs in. Senast avgick ett plan för åtta dagar sedan. Vi möts av beskedet att avvakta och intar vår medhavda frukost i flygplatsens enkla matsal. Planet skulle avgå 06.00 men först vid 8-tiden får vi meddelande om ombordstigning. Den får ske mycket hastigt, eftersom väderleken annars kan hinna ändra sig på sträckan. Vi förses med bomull för de känsliga öronen och intar platserna vid fönstren. Sceneriet som sedan utspelas utanför hör till det vackraste och mest spännande man kan uppleva. Och 25 minuter sedan görs en lyckad landning på Jomsom Airport. De militära kontrollerna är här som överallt annars i Nepal rigorösa. Jomsom visar sig vara en liten ort med en huvudgata fylld med små guest house för alla vandrare. Dessa trekkers dominerar normalt bilden, men nu är det vare sig huvudsäsong eller politiskt tillräckligt stabilt för att stora skaror ska komma hit. Nej, här är riktigt ödsligt och det är lokalbefolkningen som fyller gatan. Affärerna går verkligen på lågvarv och hotellen gapar tomma. För oss väntar en av traktens få traktorer med släp. Den drar oss upp genom bergen förbi djupa raviner till drömhotellet – Jomsom Mountain Resort. Med utsikt över dalarna och det 7000 meter höga Nilgiri Himal, en topp i Annapurna-massivet, kan man inte bo vackrare. Vi har otur med molnen men av och till lyser solen på de snövita topparna. Hotellet är ett arkitektoniskt mästerverk helt byggt i naturmaterial. Sten dominerar i det fyra år gamla hotellet byggt av ett flygbolag för expeditioner som söker sig upp i området. Receptionshallen är enorm och centrerad kring en inbyggd klippa. Restaurang, bar, pool, meditationsrum, massageplats och biljard hör till faciliteterna. Rummen är otroligt trevligt inredda i enkla lösningar, inte minst den diskreta belysningen. Enda problemet är väl egentligen att det bara finns varmvatten under ett par eftermiddagstimmar. Jo, det finns ett annat mastodonproblem. Hotellet står i princip tomt. Gästerna är lika få som solskenstimmarna i Sverige tycks ha varit denna sommar. Vi är de enda och får därför en oerhörd uppmärksamhet hela tiden. De unga grabbarna – det verkar bara finnas sådana som jobbar på detta hotell – finns hela tiden i klasar nära oss. Märkligt förresten att man inte drar ner på personalen när kundtillströmningen i princip är noll. Det känns som ett slag i ansiktet på Nepal när jag (Patrik) hittar en turisttidskrift med stor rubrik som avslöjar att grannlandet Indien aldrig tidigare haft så många turister. Nepal brukar normalt vara minst lika attraktivt, men med maoisterna som inte skyr några medel när det gäller våld, tappar Nepal mark dagligen. Vi äter lunch utomhus på hotellets trapp och njuter av sol och fjäll. Kjell, Margareta och Tina beger sig med traktorn till Jomsom för att titta runt. Vi övriga väljer att bege oss ut i bergen för att ta oss fram till en by med ett tibetanskt kloster. Vi hittar dit och även den ensamme munken som bor där. Han visar oss klostret och berättar lite om sin religion och dess ritualer. På hemvägen hittar Jan-Olov en souvenir att ta med sig till det högst privata viltmuseet hemma i källaren i Ludvika. Ett horn från ett vilt får, ganska väl bibehållet, bärs med hem till hotellet. Det sprider dock sådan odör i rummet att en av killarna på hotellet får i uppgift att rengöra klenoden. Vi tar oss hem från vandringen till hotellet igen, en riktigt jobbig vandring på slutet. Konditionen är ju inte precis förstklassig efter nästan fyra veckor i bil. Efter sömn – alla blir trötta på så här hög höjd – samlas vi i baren. Där dyker plötsligen hotellet personal upp med en födelsedagstårta. De har upptäckt att Tina fyller i dagarna och hyllar henne, innan vi äter en riktigt god middag med kinesiska förtecken. Tidigt i morse vaknade vi som skulle flyga tillbaka till Pohkara. På grund av molnen i den ovannämnda ravinen har dock alla flygningar ställts in. Vi sitter nu i Jomsom och hoppas på en helikopterlösning. Annars blir det minst en övernattning till i denna meditativa by. Det är bara flyget som förbinder trakten med Pohkara. Annars är det mycket isolerat här uppe. Gatan är lugn, människor rör sig sakta och talar hela tiden med varandra. Få verkar jobba förutom alla som kommer med stora laster på ryggen från flygplatsen. Både manliga och kvinnliga ryggar fungerar som lastbilar. Mulor, hästar och kor förekommer på byns enda gata. En och annan trekkare passerar förbi och plötsligt känner vi igen tre av dem – Johan, Joakim och Christian. De ska bege sig ut på fyra dagar i bergen tillsammans med en guide. Vi övriga ska göra allt det vi inte hunnit med under den tidigare stressen – ta hand om oss själva, handla, skriva vykort och bara finnas till.

2004-07-12/13
Vi har faktiskt blivit riktiga kändisar i Pohkara, turist- och universitetsstaden vid foten av Himalaya. Var vi än drar fram längs gatorna i staden känner alla igen oss och bilarna. Uppmärksamheten inför vår ankomst har varit mycket stor och med tidningar och radiostationer som tar upp donationen på nyhetsplats dagligen hålls brasan brinnande. Fler och fler känner till den högst annorlunda gåvan från Sverige, två ambulanser som representerar två bilmärken – Ford och Mercedes – som tidigare inte finns företrädda i Nepal.
Några problem med reservdelar förekommer inte. Här liksom, i andra länder där originaldelar saknas, tillverkas de från grunden ute på verkstäderna. Personalen där kan sitt hantverk, det får vi dagligen kännedom om. Och när vi lämnade in bilarna för tvättning, ja, då tog herrarna på verkstaden på eget initiativ och gick igenom bilarna. På så sätt är de i topptrim när de ska överlämnas.
Måndagen innehöll diverse förberedelser inför procedurerna. Mahesh Moktan, director för Help Himalaya, fanns hos hela tiden och ledde oss också till välkomsthögtiden i det nya hus, som står till organisationens förfogande.
Det blev en oerhört festlig välkomstceremoni, där hedersbetygelserna åt båda hållen haglade. På väggen i Help Himalayas hus hänger en affisch med ett stort lejon, där djuret frankt meddelar att ingen politik får förekomma. Exakt detta är vad donationen handlar om. Fjärran från den politiska scenen har de båda ambulanserna förts till Nepal.
Datumet i den nepalesiska almanackan skrevs till den 28 mars 2061 denna historiska dag, då flera företrädare för organisationen och donationsteamet kunde konstatera att hela projektet är ett utslag av hjälp till folket i Nepal.
Projektets ledare Kjell underströk sin kärlek till Nepal, som nu lett till donationen. Han noterade, att det är en tragedi för hela världen när man bara får läsa om landets problem hela tiden. Han sade sig gråta när han ser hur hotell, restauranger och allt annat som har med turismen att göra tvingas slå igen på grund av de oroligheter som präglar landet.
Han sade sig också ha fått en tår i ögat när han passerade gränsen mellan Indien och Nepal. Folk är rädda att åka hit, sade han bland annat och föreslog en snabb ändring på de labila förhållandena.
Vi gäster från Sverige hälsades med blomsterkransar, sjalar och mössor. Detta är en tradition, precis lika mycket som teet som serverades och märket av henna som placerades i pannan på gästerna.
Teamet presenterade sig och fick många frågor från det församlade gänget mediafolk. Många talare gjorde sig till tolk för utbytet mellan Sverige och Nepal. Från oss gjorde Christian ett förnämligt artighetsinlägg.
Ambulansernas innehåll lossades och i langarkedja fylldes ett av rummen i huset med allehanda gods. Monsunregnet slog till och kedjan upphörde med resultatet att Margareta och Patrik blev sittande i Forden. Regnet vräkte ner och alla andra – teamet och företrädare från Help Himalaya – gick in på möte. Men duon i Forden glömdes bort och kunde först återförenas med de övriga på Help Himalayas kontor efter uppemot en timme. Då hade regnet avtagit tillräckligt mycket.
Help Himalaya informerade om stödet till skolan i Hemja och planerna på att skaffa en ny vattentank till byn. Den som byggts av kineserna är alldeles grön av växtlighet på insidan, det avslöjar ett upprostat hål i tanken. Många som dricker av vattnet blir snabbt sjuka.
I byn grasserar magsjudomar, som troligen kan tillskrivas det skadade färskvattnet.
Ceremonin varade under mer än tre timmar, och som en extra bonus för alla närvarande nepaleser demonstrerade Johan, Joakim och Christian jeepens utsrutning med gaskök och campingutrustning liksom även matförrådet. Alla närvarande sände all tänkbar kärlek till oss och vi var mäkta stolta över att få lämna våra bilkompisar sedan 25 dagar i fullgott skick.
Onsdagen präglades av nya välkomnanden och ceremonier. Vi hade knappt pallrat oss ur sängen förrän den sista färden med Mercedesen från Mora tog vid. Vi åkte till en skolgård och där människomassorna mötte. Vi placerades på en scen, blomsterhyllades på nytt, försågs med blodröd henna i pannorna och fick de obligatoriska sjalarna om halsen. Vi fick veta att märket i pannan skyddar mot allt ont och det är ungefär så vi också känt – vi har på något overkligt sätt varit skyddade under hela resan. Ta bara sådana händelser som president Bushs besök i Istansbul och Ankara, som vi precis hann lämna innan bomberna smällde och städerna stängdes av. Vi missade också med några dagar jordbävningen i turkiska Agri och den svåraste bilolyckan någonsin i Iran, den utanför Bam där två bussar och en tankbil exploderade med 92 dödade som resultat.
Även vid överlämningen av Mercedesen talade Christian och uttryckte sin glädje över att se alla så glada när donationen nu var på plats. Han talade om den enorma gästvänligheten och svårigheterna att skiljas från de bilar, som utgjort hem och arbetsplats på en och samma gång under vår långa restid. Men Christian betonade att separationen kunde överlevas när ambulansen nu skänktes till något gott. Vem kunde ana, sade han, att en begagnad ambulans från Mora i Sverige skulle utröna ett så stort intresse så långt borta i världen?
Kjell avslöjade hur han drömt under många år att på något sätt kunna ge tillbaka något till det folk, som han älskat sedan han för mer än 25 år sedan gjorde sin första resa till Nepal. Han framhöll, att projektet inte kunnat genomföras utan generösa sponsorer och expedittionsteamet. Han konstaterade också inför folkets jubel att han helst av allt vill leva i Nepal när han blivit äldre och har dragit sig tillbaka från yrkeslivet. Men så är han ju något av en kung i kungariket Nepal – alla behandlar honom med djupaste respekt.
Hela ceremonin ägde rum utomhus under regntunga moln, som dock var artiga nog att vänta tills tio minuter efter ceremonins final med att släppa ner vattenmassorna.
Det var som en ritual hämtad från en djungelby i Afrika eller indianer i Mellanamerika, när de äldsta damerna började sin mystiska rundvandring kring ambulansen. De kastade blommor på bilen liksom gamla mynt och kokosmjölk ur en nyknäckt nöt, de tände rökelse, vräkte heligt vatten över bilen och utsatte den för hennaanfall. Frukter och grönsaker blandades med blomsterkransar och Moraambulansen såg snart ut som ett offeraltare. Ambulansorganisationens chef tog de futtiga resterna av den svenska flaggan frän bilen för att placera den som souvenir på sitt kontor.
Armala, Lamachour och delar av Pohkara ska ambulansen betjäna, en unik bil i ett helt nytt ambulanssystem. Organisationen som tog emot Mercedesen visade stolt upp de båda chaufförerna Jhalak Thapa, en 45-åring som bland annat kört truck i arabiska länder. Hans mamma, 80-åriga Bodh Kumari Thapa, ledde i egenskap av äldsta kvinna, ceremonin kring bilen.
Reservchauffören heter Bharat Adhi Kurri, en erfaren 42-åring, som liksom Jhalak Thapa är heltända på att köra ambulansen. Jhalak lärde sig snabbt och körde efter en halvtimmes besök på en annan skola oss tillbaka till hotellet. Det blev en historisk färd genom Pohkara, där han ideligen satte på blåljus och sirener för att påkalla uppmärksamheten. Aldrig tidigare har en liknande ambulans synts på Nepals gator.
Eftermiddagen ägnades åt nästa överlämningsceremoni, nu Forden som ska fungera som en mobil tandläkarpraktik i trakten. I städerna går folk till tandläkaren men på landsbygden är tandvården undermålig, dels på grund av ovanan att ta hand om sina tänder, dels för att folk inte har råd. Andra orsaker kan vara svårigheter att ta sig med allmänna färdemedel till tandläkaren eller att redan resan blir för kostsam.
Såg förresten prislistan. En undersökning kostar fem svenska kronor, en utdragning av en tand tio kronor. Och man lovar redan nu från ledningen att inte ta ut någon avgift alls av sådana på landsbygden som helt och hållet saknar pengar.
Manzor Ahmed Wani är tandläkaren som ska hålla i trådarna och rycka ut med den nya mobila tandläkarstationen. Bilen ska innehålla tandläkarstol och andra nödvändigheter, som hör en institution av det här slaget till.
Forden placeras vid den tandhygienistskola och tandläkarpraktik som Manzor är chef vid och som har Buddhi Man Shresyna som ordförande. Han leder verksamheten vid liknande tandläkarstationer också i fyra andra nepalesiska städer. Med stolthet gjorde han en rejäl rundvandring med oss genom lokalerna för utbildning och praktik. För oss ser det hela ut som 1920-tal, för nepaleserna är det här en välutvecklad dentist school med utrustning donerad från olika håll.
Kjell lovade på stående fot att det stödjande arbetet till institutionen kommer att fortsätta även efter ambulandonationen. Han är god vän till Manzor och har också honom som sin tandläkare.
Smörgåsar serverades och bilder togs på köande barn till den nya mobila praktiken. Band knöts mellan de närvarande, innan det var dags att bege sig ut i affärsvimlet. Framförallt gjordes inköp av sportkläder till billiga priser.
Några av oss gick senare och åt en bit mat. Där stötte Kjell på sin Nepal-massör, en mästare som trots små nypor verkligen vet hur en helkroppsmassage ska gå till. I väntan på maten fick undertecknad känna på expertens händer i en massage som inte missade en enda detalj på eller i kroppen. Fantastiskt!
Tidigt i morgon bitti bär det av med litet motorflygplan upp i Himalaya på 3500 meters höjd. Återkommer med en rapport om detta så snart som möjligt. Vi har nämligen vissa kommunikativa svårigheter i bergslandet Nepal.