Indisk konst
är i grunden idealistisk. Formspråket
hämtas från förebilder i
sinnevärlden som förskönas.
Abstrakta former används aldrig. Allting
tas från naturen, som visserligen
anses vara en illusorisk spegel av den enda
verkligheten, men som samtidigt är
den enda källa vi kan använda
när vi ska försöka närma
oss den yttersta sanningen.
Alla gestalter i indisk konst är idealiserade.
Konstnärens mål är inte
att vara trogen de former han hämtar
från naturen, utan att överträffa
dem.
Indisk konst är abstrakt i den meningen,
att man från ett stort antal figurer
drar ut de drag som man uppfattar som essentiella.
Man framställer typer och inte individer.
Den indiska konstens skapare är anonyma;
ytterst få konstnärsnamn har
bevarats till eftervärlden. Många
konstnärer uppfattade sig som hantverkare
och redskap åt det gudomliga. Genom
att förneka sin individualitet underlättar
man uppgåendet i det Absoluta. Av
samma anledning saknas ( med få undantag
) portätt i den indiska konsthistorien.
Den konstnärliga skapelseakten föregicks
idealt av meditation, då konstnären
strävade efter att frammana den bild
han senare skulle utföra. Som stöd
hade han föreskrifter beträffande
ikonografi och proportioner, vilka med tiden
blev så detaljerade, att man menat
att den personliga fantasin helt undertrycktes
till förmån för kanon.
Reinkarnationsläran, som innebär
att en människa beroende på sina
tidigare handlingar kan återfödas
i djurgestalt och vice versa, detroniserar
människan från platsen som skapelsens
herre.
Människan strävar inte efter att
behärska naturen, utan uppfattar sig
som en del av den. Framför allt upplevs
en stark samhörighetskänsla med
andra levande varelser.
Konsten skildrar människa och djur
på ett och samma plan. Däremot
upplevs mänskliga varelser som priviligierade,
eftersom endast de kan uppnå frälsning.
Härigenom blir den indiska konsten
antropocentrisk med den idealiserade, sensuella
människogestalten som favoritmotiv.
Som en grov generalisering gäller att
den hinduiska konsten karakteriseras av
dynamik och sensualism; den buddhistiska
konsten utmärks av varm mänsklighet
medan den jainistiska är kylig och
intellektuell.
Rytmen är den indiska konstens bärande
element.
Källan till den "Indiska Konsten"
är Annika Lisshagen som gärna
står till tjänst med mer information
genom Swed-Asia Travels
|
